Jag är faktiskt ensam hela dagen idag, helt underbart..
Fast ändå väldigt konstigt.
Älsket är borta idag för första gången på evigheter, så jag tänkte passa på att ligga och läsa hela dagen.

Jag ville egentligen börja läsa om mina Harry Potter böcker, men dom är undanstoppade uppe på förrådet och älsket får psykbryt om jag är där och ändrar något, och dessutom så når jag inget heller.
Så jag tänkte nöja mig med några av mina seriealbum istället.
Det blir nog en bra dag, bara kaffet blir klart snart.

Men apropå rutiner, det funkar mer eller mindre aldrig för mig. I alla fall inte ifall dom är tidsbetsämda.
Förmodligen för att jag aldrig har en dygnsrytm, så samma tid varje dag funkar nästan aldrig en längre tid.
Nu däremot så har jag lyckats hamna i en situation som gör att jag inte har något val.
Jag ska nämnligen äta antibiotika i tre månader, tre månader! Det är en så sjukt lång tid.
Och det är två gånger per dag dessutom.
Självklart känns det ju bra att problemen äntligen kan bli lösta, även om läkaren inte tror att det kommer funka.
Men i och med att jag inte fått någon behandling tidigare så tycker han att det värt att testa med antibiotika innan dom drar fram knivarna.
Och jag kan inte annat än hålla med, för jag känner mig inte pepp på att bli cuttad.
Men jag känner mig ändå väldigt nojjig, för jag har alrig lyckas äta någon medicin regelbundet mer än några dagar.
Jag har till exempel aldrig kunnat äta p-piller. Jag har aldrig heller ätit en hel penicillinkur, inte ens dom som bara varit på fem dagar.
Men den här gången så har jag faktiskt älsket till hjälp, så förhoppningsvis så går det bättre.

Mja, så nu är jag mest bara stressad över hur det ska gå med mina färgglada piller.
Men det löser sig, det gör det alltid.