Heta kvinnor, Hollywood och igelkottens väg till framgång.


Jag var inte helt säker på om det var värt att läsa den här boken.
För det mesta jag hade hört var att den var otroligt pervers och bara handlade om porr.
Jag fick däremot den här boken av älsket, så i brist på annat att läsa så plockade jag upp den.
Det var nästan en chock att den var så bra som den är.
Den är helt underbar faktiskt. Visst, den handlar mycke om porr, men det är väl självklart.
Men jag blev så förvånad över hur intelligent boken faktsikt var.

"Sarah Silverman hade också ett jätteroligt skämt som hon använde i stå upp-nummer och pratshower som Conan O'Brien och Garry Shandlings.
Varje gång hon sett mig masturbera i en porrfilm hade hon lagt märke till att jag lyfter lillfingret.
- Jag har kommit på varför han gör så.. Jo, för den killen har stil."



Det absolut bästa med boken är hur mycke man får skratta.
Under vissa stycken var det svårt att inte få kramp i både ansiktet och magen.
Det är sällan jag hittat böcker som jag verkligen skrattat rakt ut åt.

Och som en bekant sa till mig "När jag är lite nere så brukar jag plocka upp Ron Jeremy och slå upp en random sida, och visst fan finns det något där som får mig att skratta".
Det stämmer helt klart.

"Det var aldrig porrstjärna jag ville bli. Men så fort hjulet hade börjat rulla blev jag omättlig.
Det räckte inte med att gör en eller två filmer, jag var tvungen att göra allt. När det inte fanns några jobb åt mig i New York satte jag mig på planet till Los Angeles eller San Francisco ekker vart helst där jag hade fått en roll i en vuxenfilm.
Jag brydde mig inte om var den gjordes eller vad en handlade om, jag ville vara delaktig i vilket fall."

Självklart finns det en hel del seriösa ämnen i boken också, som faktiskt får en att tänka.
Och en hel del tips angående sex, som är intressanta och roande.
Jag plöjde igenom den här boken på två dagar ungefär, för den var svår att lägga ner.
Boken är riktigt bra skriven, man känner sig delaktig, det är som att lyssna på en polares anekdoter.

Så är det en biografi man ska läsa så är det den här..
Men är man pryd kanske det inte är att rekommendera.

5/5

Jag avgudade Slash som liten, det var nästan löjligt.
Och nu avgudar jag biografer, så jag tänkte att det borde bli en bra kombo.
Tyvärr så var det inte så spännande. Jag har läst en hel del rockbiografier och det känns som om alla handlar om samma sak.
Alla hade en svår barndom av den ena eller andra anledningen, sen knarkar dom.. Och knullar..
Men det kan ju trots det vara en riktigt bra bok.
Jag kan inte säga att det är en dålig bok, för det är det inte.
Men den var fan inte bra heller.



Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, kanske för att den är ganska lättsam och söt.
Men resten av boken är ganska jobbig att läsa på grund av att det är -MYCKE- hopp fram och tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger det stod "men det kommer jag tillbaka till sen".
Vanligtvis så har jag inte så mycke emot det, men det blev alldeles för ofta. Och efter ett tag var jag inte säker på om han någonsin kom tillbaka till det han skulle.

Jag gillar alltid att läsa om bands studiotider, och det var inte annorlunda den här gången.
Men i och med att Guns 'n' Roses mer eller mindre höll på att förlora medlemmar hela tiden så tappar även "studiohistorierna" sin charm.

"Han gjorde några minijusteringar på förstärkaren och sedan lät det ännu bättre. '
Och så gick det till - inga fler justeringar gjordes på mina gitarrinställningar under resten av inspelningstillfället - inga mickar flyttades, inga knappar vreds, ingenting.
Vi hade hittat soundet jag letat efter och vi tänkte inte förlora det."

Även om jag inte tycker att det är någon superbok så tycker jag på något sätt att den är läsvärd.
Den tar inte så lång tid att läsa, och den är lättläst.
Jag köpte den i sommras vilket gjorde den till ett perfekt tidsfördriv när man sitter ute på balkongen och dricker kaffe i brist på annat att göra.

Och om inte annat så hör den fortfarande till samlingen av rockbiografier, där man vet vad man får och blir inte så förvånad över att alla varit med om samma sak.

2,5/5


(Bokuslänk)

The Dirt - Mötley Crüe
Bekännelser från världens mest ökända rockband.

Ja, det låter ju onekligen som en spännande bok.
Och det är det.
Ärligt talat så trodde jag att det skulle vara ren jävla skit.
Förmodligen för att jag tycker att Mötley Crüe suger, och alla medlemmar verkar vara idioter.
Men det är en bra bok.



Jag blev riktigt förvånad över att det var inte bara "knulla, kröka, knarka", utan det fanns en hel del seriösare inslag också.
Jag antar att det var för att få dom att framstå som någolunda vettiga människor, men det funkar inte (men det var en fin tanke).
Boken är även riktigt bra skriven, men det är ganska tydligt att det är flera människor inblandade, vilket ibland blir väldigt tydligt och irriterande.
Men efter ett tag vänjer man sig.
Den framstår lätt som en mastodontbok på sina 568 sidor och minimala text, men man flyter igenom den ganska lätt.
Kanske för att det är en hel del bilder eller för att vissa kapitel inte är mer än 2 sidor.
Den är  i alla fall roande och (oftast) lättsam läsning.

"När vi gick ut tillsammans, fyra manliga kryp som klädde sig som kvinnliga slampor, drogs folk till våran energi.
Om vi gick in på Troubadour följde alla efter oss. Om vi stack tömdes klubben.
Det kändes som om vi höll på att bli LA's kungar.
Det verkade som om varenda kille vara vi och varenda brud ville knulla oss, och det enda vi behövde göra för att förtjäna det var att vara ett band"

Roadkill effekten går inte att komma ifrån... Det är äckligt, tragiskt, hemskt men man kan inte låta bli att titta.
Men till skillnad från ett dött djur på vägen så är den stundvis hur jävla rolig som helst.
Så det är helt klart värt att läsa den.

4/5


(Bokuslänk)

Half-minute Horrors är en antalogi av korta skräckisar.
Historierna tar ungefär 30 sekunder att läsa, så det är inte en bok man behöver kämpa sig igenom.
Jag köpte den här boken till älsket för att han är mer eller mindre besatt av allt som har med skräck att göra, men jag har blivit riktigt förälskad i den själv.
Det är ju inte så att man sitter och skakar av rädsla medans man läser boken, den är mest gullig och småcreepy.
Men det är många riktigt bra författare som varit med och skrivit. bland annat en av mina favoriter, bland annat Neil Gaiman.



"How scared can you get in only thirty seconds?

Dare to find out with Half-minute Horrors, a collection of deliciously terrifying tales
and creepy illustrations by exceptional selection of writers  and illustrators.
Each one takes only thirty seconds to read...
But the chills will take much longer to fade.

Featuring stories by:

Holly Black, Lemony Snicket, Gregory Maguire, Cassandra Clare, James Patterson, Neil Gaiman...
And a whole lot more"

Jag tycker att det är en helt underbar bok, jag har läst den flera gånger.
Oftast när jag vill läsa något men inte riktigt orkar börja på en ny bok.
Och nu när halloween närmar sig så behöver man ju faktiskt ha några skräckisar på lager.

(Bokuslänk)