The Dirt - Mötley Crüe
Bekännelser från världens mest ökända rockband.

Ja, det låter ju onekligen som en spännande bok.
Och det är det.
Ärligt talat så trodde jag att det skulle vara ren jävla skit.
Förmodligen för att jag tycker att Mötley Crüe suger, och alla medlemmar verkar vara idioter.
Men det är en bra bok.



Jag blev riktigt förvånad över att det var inte bara "knulla, kröka, knarka", utan det fanns en hel del seriösare inslag också.
Jag antar att det var för att få dom att framstå som någolunda vettiga människor, men det funkar inte (men det var en fin tanke).
Boken är även riktigt bra skriven, men det är ganska tydligt att det är flera människor inblandade, vilket ibland blir väldigt tydligt och irriterande.
Men efter ett tag vänjer man sig.
Den framstår lätt som en mastodontbok på sina 568 sidor och minimala text, men man flyter igenom den ganska lätt.
Kanske för att det är en hel del bilder eller för att vissa kapitel inte är mer än 2 sidor.
Den är  i alla fall roande och (oftast) lättsam läsning.

"När vi gick ut tillsammans, fyra manliga kryp som klädde sig som kvinnliga slampor, drogs folk till våran energi.
Om vi gick in på Troubadour följde alla efter oss. Om vi stack tömdes klubben.
Det kändes som om vi höll på att bli LA's kungar.
Det verkade som om varenda kille vara vi och varenda brud ville knulla oss, och det enda vi behövde göra för att förtjäna det var att vara ett band"

Roadkill effekten går inte att komma ifrån... Det är äckligt, tragiskt, hemskt men man kan inte låta bli att titta.
Men till skillnad från ett dött djur på vägen så är den stundvis hur jävla rolig som helst.
Så det är helt klart värt att läsa den.

4/5


(Bokuslänk)