Jag avgudade Slash som liten, det var nästan löjligt.
Och nu avgudar jag biografer, så jag tänkte att det borde bli en bra kombo.
Tyvärr så var det inte så spännande. Jag har läst en hel del rockbiografier och det känns som om alla handlar om samma sak.
Alla hade en svår barndom av den ena eller andra anledningen, sen knarkar dom.. Och knullar..
Men det kan ju trots det vara en riktigt bra bok.
Jag kan inte säga att det är en dålig bok, för det är det inte.
Men den var fan inte bra heller.



Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, kanske för att den är ganska lättsam och söt.
Men resten av boken är ganska jobbig att läsa på grund av att det är -MYCKE- hopp fram och tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger det stod "men det kommer jag tillbaka till sen".
Vanligtvis så har jag inte så mycke emot det, men det blev alldeles för ofta. Och efter ett tag var jag inte säker på om han någonsin kom tillbaka till det han skulle.

Jag gillar alltid att läsa om bands studiotider, och det var inte annorlunda den här gången.
Men i och med att Guns 'n' Roses mer eller mindre höll på att förlora medlemmar hela tiden så tappar även "studiohistorierna" sin charm.

"Han gjorde några minijusteringar på förstärkaren och sedan lät det ännu bättre. '
Och så gick det till - inga fler justeringar gjordes på mina gitarrinställningar under resten av inspelningstillfället - inga mickar flyttades, inga knappar vreds, ingenting.
Vi hade hittat soundet jag letat efter och vi tänkte inte förlora det."

Även om jag inte tycker att det är någon superbok så tycker jag på något sätt att den är läsvärd.
Den tar inte så lång tid att läsa, och den är lättläst.
Jag köpte den i sommras vilket gjorde den till ett perfekt tidsfördriv när man sitter ute på balkongen och dricker kaffe i brist på annat att göra.

Och om inte annat så hör den fortfarande till samlingen av rockbiografier, där man vet vad man får och blir inte så förvånad över att alla varit med om samma sak.

2,5/5


(Bokuslänk)