Det är nog en allmänt trög dag idag, jag och älsket hade tänkt leta efter lite julklappar men tyvärr så måste han jobba heldag.
Så nu måste jag på något sätt roa mig själv istället. Vilket bara är drygt.
Men jag ska inte klaga.
Jag lyckades hämta i biljetterna till En stenhård Halloweenfredag i helgen, så jag kan ju faktiskt peppa på det.
Samt att jag lyckades få tummen ur och boka hotell också.

Apropå ingenting så var helgen underbar..
Det var första nyktra helgen på ganska länge, men det var så skönt.
Jag och älsket spenderade hela helgen i soffan med film och TV-spel.
Planen var väl att egentligen se skräckisar och allmäna Halloweenfilmer, men så blev det inte alls.
Utan istället blev tecknat och superhjältefilmer, vilket var mycke bättre.
Och vi började dessutom spela Secret of Mana igen, och det är ju en av världens underbaraste spel.


Är det bara jag som har så sjukt svårt att hitta julklappar åt folk..?
Förut hade jag inga problem alls med det, men nu känns det mer eller mindre som en omöjlighet.
Det är nästan så att jag vill krypa upp i ett hörn och dö när jag tänker på det.

Fokus är dagens stora ord..

Jag avgudade Slash som liten, det var nästan löjligt.
Och nu avgudar jag biografer, så jag tänkte att det borde bli en bra kombo.
Tyvärr så var det inte så spännande. Jag har läst en hel del rockbiografier och det känns som om alla handlar om samma sak.
Alla hade en svår barndom av den ena eller andra anledningen, sen knarkar dom.. Och knullar..
Men det kan ju trots det vara en riktigt bra bok.
Jag kan inte säga att det är en dålig bok, för det är det inte.
Men den var fan inte bra heller.



Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, kanske för att den är ganska lättsam och söt.
Men resten av boken är ganska jobbig att läsa på grund av att det är -MYCKE- hopp fram och tillbaka.
Jag vet inte hur många gånger det stod "men det kommer jag tillbaka till sen".
Vanligtvis så har jag inte så mycke emot det, men det blev alldeles för ofta. Och efter ett tag var jag inte säker på om han någonsin kom tillbaka till det han skulle.

Jag gillar alltid att läsa om bands studiotider, och det var inte annorlunda den här gången.
Men i och med att Guns 'n' Roses mer eller mindre höll på att förlora medlemmar hela tiden så tappar även "studiohistorierna" sin charm.

"Han gjorde några minijusteringar på förstärkaren och sedan lät det ännu bättre. '
Och så gick det till - inga fler justeringar gjordes på mina gitarrinställningar under resten av inspelningstillfället - inga mickar flyttades, inga knappar vreds, ingenting.
Vi hade hittat soundet jag letat efter och vi tänkte inte förlora det."

Även om jag inte tycker att det är någon superbok så tycker jag på något sätt att den är läsvärd.
Den tar inte så lång tid att läsa, och den är lättläst.
Jag köpte den i sommras vilket gjorde den till ett perfekt tidsfördriv när man sitter ute på balkongen och dricker kaffe i brist på annat att göra.

Och om inte annat så hör den fortfarande till samlingen av rockbiografier, där man vet vad man får och blir inte så förvånad över att alla varit med om samma sak.

2,5/5


(Bokuslänk)

Nu är biljetterna beställda.
Sen är det bara att få tummen ur och hämta ut dom.
Och det ska även bokas hotell, för jag är så less på alla vandrarhem och Bed&Brekfeast.

Så det blir en nice helg en bit bort..

Jag bytte nyligen ut min ärvda, mer eller mindre antika, kaffebryggare mot älskets.
Den ser ut som ett jävla rymdskepp!
Jag hatar den... Jag tycker verkligen inte att den gör lika bra kaffe som min gamla gör.
Älsket försöker övertyga mig om att det är för att det inte smakar 20 år gammal kaffesump med baksmak av plast.
Jag tycker att han har fel.
Men det är något med gamla "inbryggda" kaffebryggare.. Som gamla gjutjärngrytor ungefär.
Samma sak med ens egen kaffekopp. Jag diskar mer eller mindre aldrig min kaffekopp, jag brukar mest bara skölja ur den och är det någon riktigt stor fläck så brukar jag mest bara gnugga bort den med tummen.
Det kanske är lite småäckligt, men det är så mycke godare på det sättet.

Men den här förbannade jävla rymdbryggaren..!
Det absolut mest irriterande med den är ju att man ser ju för fan inte ifall kaffet är klart.
Så jag har flera gånger dragit bort kannan och fått kaffe rinnande över händerna.
Sen så är den enormt mycke större än vad min gamla är, men dem kan inte göra lika mycke kaffe..?
What's the thing about that liksom..?
Men det finns faktiskt en positiv sak med den prylen, och det är att det kannan faktiskt är en termos.

Det kanske bara beror på morgonbitterheten, men jag tror helt enkelt att rymdbryggaren suger och jag hatar den.
Jag saknar min fula, nästan gula, gamla bryggare..
Våga säga nej till förändring!


Men nu till ett mycke muntrare ämne.
Ziggy Stardust.

Officiella fyllebilder från spelningen i fredags..










Vissa dagar är helt enkelt bara bättre än andra..

(Hemsida)

(Men det måste nog vara dom fulaste jävla biljetterna jag sett i mitt liv)

Jag tänkte faktiskt börja spela Final Fantasy IX ikväll.. Igen.
I och för sig så var det riktigt länge sen jag faktiskt spalde igenom det helt.
Men jag brukar börja spela om det varje höst.
Och det är ju trots allt bara mörkt och tråkigt på kvällarna.

Jag kom ihåg när jag fick FF9, jag hade bara spelat typ 20 minuter av det.
Det slutade med att jag spelade igenom det på en helg och började om direkt.
Jag har aldrig haft något annat spel som jag varit så överförtjust i, någonsin.
Inte ens när jag var liten och besatt av Secret of Mana.

Dom andra Final Fantasy spelen har jag aldrig riktigt fastnat för, inte för att jag spelat alla men.
Särskilt inte dom som kommit efter 9:an, det är som om dom helt tappat känslan som ska vara där.


Imorgon däremot så blir det att dra sig till Scharinska Villan och kika på Assassin.
Förhoppningsvis så blir det en awesome kväll, men vi märker väl.

Jag är så glad att min pelargon lyckades pressa fram en sista blommning innan den blir för trött av mörkret.
Allt annat står mer eller mindre stilla, det är nästan inget som växer alls. Men det blir väl så när vintern närmar sig.

Idag har varit en riktigt meningslös dag, jag har inte gjort ett skit.
Bara legat i soffan och lyssnat på älsket prata om skivor.
Inte så spännande egentligen, men det är väl bättre än tysynad.

I och med att jag inte vaknade kring 16-tiden idag så blir det nog inte så sovande inatt.
Utan jag är riktigt pigg och rastlös, så jag kommer nog springa runt (väldigt tyst däremot) i lägenheten hela natten.
Imorgon så ska jag faktiskt lyckas ta itu med en hel del ärenden.
Bland annat så måste jag hitta några fina vintergröna växter att ha ute balkongen efter att jag städat bort resterande växter.
Och jag borde även få tummen ur och dra mig förbi Burmans och köpa biljetter till Assassinspelningen.

Nu ska alla blommor vattnas, och jag ska kasta på en kanna kaffe.
Förhoppningsvis så kommer jag på något att göra. För jag är lagomt less på att vara uttråkad.

The Dirt - Mötley Crüe
Bekännelser från världens mest ökända rockband.

Ja, det låter ju onekligen som en spännande bok.
Och det är det.
Ärligt talat så trodde jag att det skulle vara ren jävla skit.
Förmodligen för att jag tycker att Mötley Crüe suger, och alla medlemmar verkar vara idioter.
Men det är en bra bok.



Jag blev riktigt förvånad över att det var inte bara "knulla, kröka, knarka", utan det fanns en hel del seriösare inslag också.
Jag antar att det var för att få dom att framstå som någolunda vettiga människor, men det funkar inte (men det var en fin tanke).
Boken är även riktigt bra skriven, men det är ganska tydligt att det är flera människor inblandade, vilket ibland blir väldigt tydligt och irriterande.
Men efter ett tag vänjer man sig.
Den framstår lätt som en mastodontbok på sina 568 sidor och minimala text, men man flyter igenom den ganska lätt.
Kanske för att det är en hel del bilder eller för att vissa kapitel inte är mer än 2 sidor.
Den är  i alla fall roande och (oftast) lättsam läsning.

"När vi gick ut tillsammans, fyra manliga kryp som klädde sig som kvinnliga slampor, drogs folk till våran energi.
Om vi gick in på Troubadour följde alla efter oss. Om vi stack tömdes klubben.
Det kändes som om vi höll på att bli LA's kungar.
Det verkade som om varenda kille vara vi och varenda brud ville knulla oss, och det enda vi behövde göra för att förtjäna det var att vara ett band"

Roadkill effekten går inte att komma ifrån... Det är äckligt, tragiskt, hemskt men man kan inte låta bli att titta.
Men till skillnad från ett dött djur på vägen så är den stundvis hur jävla rolig som helst.
Så det är helt klart värt att läsa den.

4/5


(Bokuslänk)

Jag lyckades somna vid 10-11 tiden idag på dagen.
Vilket behövdes för jag insåg att jag mer eller mindre inte sovit alls soffan (även om jag var helt övertygad om det).
Men självklart så kommer älsket instampande i lägenheten efter en timme i panik över att bilen kommer kosta en förmögenhet att laga (så mycke för optimismen...).
Jag kände just då att jag ärligt talat inte orkade bry mig, utan jag var mer intresserad av att fortsätta sova.
För, trots allt så brukar det mesta lösa sig.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände men älsket var på bättre humör och stormade ut ur lägenheten utan att säga hej då?
Jaja, visst..

Det som hände efter att han låst dörren är att jag blir klarvaken!
Murphys lag.. My life sucks.
Aja, det finns väl inte så mycke annat att göra än att kliva upp.
Jag får inte tag på älsket för han är uppenbarligen i skogen (antar jag, i och med att hans telefon inte har mottagning).
Så mitt i min misär så inser jag att jag faktiskt behöver roa mig själv för att inte gå under..?!?
The horror.....!



Varför inte försöka göra lite nytta..? Tänkte jag.
Så jag lyckades faktiskt dra på mig flera lager med kläder och ut på balkongen för att faktiskt ta tag i växterna där ute.
Det är ju trots allt en hel del ett-åringar som bara är skräp vid det här laget.
Och sen behöver ju mina älskade buskar och rosor klippas och ta hand om innan det blir snö ute.
Dessutom så behövde jag ju faktiskt sätta alla lökar innan det blir alldeles för kallt.

Så jag har faktiskt varit sjukt duktig idag.
Men jag har fortfarande ingen som helst aning om var älsket är, av den anledningen att glömde telefonen inne och har missat några av hans samtal (typ 17 stycken bara).
Däremot så verkar han vara påväg hem med mat åt oss.
Så förhoppningsvis så kan jag bädda ner mig i soffan och stirra på någon dålig film tills jag somnar.
All hail skräpfilm..!

Efter ungefär en kanna kaffe känner jag att det dags att släpa mig upp.
Jag lyckades somna i soffan i natt, så jag känner mig lagomt stel.
Men jag har lovat mig själv att jag ska försöka göra fint i lägenheten så älsket blir glad när han hämtat bilen.
Ja, apropå bilen.. Vi var tvugna att lämna in bilen igår till en mekaniker för den läcker olja något så in i helvete och ingen utav oss har lyckats lokalisera varifrån.

Det är hemskt, jag är helt övertygad om att det kommer kosta en förmögenhet.
Eller så blir det som förra gången, att det är lika bra att köpa en ny bil.
Nej, nu satan ska vi vara optimister. Allt är säkert fixat och kostade bara 75.- och vi får en kaka på köpet.
Inte så troligt, men man kan ju alltid hoppas.

Jag hade tänkt lyssna igenom Sixteen Horsepowerskivan jag köpte nu på morgonen, men jag känner ett behov av att lyssna på något mer upptempo.
Det finns få band som är lika awesome som Sixteen, men det är inte allt för uppmuntrande.
Så jag har dragit fram och dammat av en av Accepts absolut bästa plattor.




Mer kaffe!!

Planen är att ligga i soffan och titta på Supernatural, men älsket har lämnat mig för att byta däck.
Eller egentligen var det jag som valde att inte följa med, konstigt va?
Men jag bäddade ner mig i soffan med en tidning jag plockade upp i veckan men inte kommit mig för att läsa än.
Och inte kan det väl finnas någon bättre söndagsunderhållning än David Bowie..?



Det börjar nog vara dags att leta efter mer plattor av Bowie, för jag har nästan inga alls.
Vilket är konstigt, för jag har avgudat Bowie sen jag var liten.
Jag kanske bara har glömt bort det..?

Jag har upptäckt att det är en hel del biljetter som ska köpas den här månaden.
Och det är aldrig kul att lägga ut en massa pengar.
Men fördelen är ju att det är lättare att se fram emot något när man har biljetten i hand.

Och det är tre olika evenemang som det ska inhandlas biljetter till.
Assassin på Scharinska
Marduk, Entombed & Helltrain i Luleå
och Motörhead i Luleå.
Det ska även bokas hotell.

Jag känner att det kommer bli en härlig höst i år.
Det var riktigt längesen som jag hade så mycke inplanerat.

Och ikväll så blir det öl och vinylsortering.
Sortera vinyler är en av mina favoritsysselsättningar, men jag gör det alldeles för sällan.
För efter varje fest ligger ju allt i en stor hög på golvet i en fruktansvärd oordning.
Så jag hoppas på att det inte blir ett jätte kaos ikväll..

Jag har även införskaffat en hel del nya skivor som jag inte hunnit lyssna igenom än.
Men det ska jag nog ta mig tid till imorgon efter att baksmällan har släppt.

Half-minute Horrors är en antalogi av korta skräckisar.
Historierna tar ungefär 30 sekunder att läsa, så det är inte en bok man behöver kämpa sig igenom.
Jag köpte den här boken till älsket för att han är mer eller mindre besatt av allt som har med skräck att göra, men jag har blivit riktigt förälskad i den själv.
Det är ju inte så att man sitter och skakar av rädsla medans man läser boken, den är mest gullig och småcreepy.
Men det är många riktigt bra författare som varit med och skrivit. bland annat en av mina favoriter, bland annat Neil Gaiman.



"How scared can you get in only thirty seconds?

Dare to find out with Half-minute Horrors, a collection of deliciously terrifying tales
and creepy illustrations by exceptional selection of writers  and illustrators.
Each one takes only thirty seconds to read...
But the chills will take much longer to fade.

Featuring stories by:

Holly Black, Lemony Snicket, Gregory Maguire, Cassandra Clare, James Patterson, Neil Gaiman...
And a whole lot more"

Jag tycker att det är en helt underbar bok, jag har läst den flera gånger.
Oftast när jag vill läsa något men inte riktigt orkar börja på en ny bok.
Och nu när halloween närmar sig så behöver man ju faktiskt ha några skräckisar på lager.

(Bokuslänk)

På den senaste tiden har jag bara låtit som ett deppmonster, och det är inget jag är särskilt förtjust i.
Det fanns ju faktiskt en tid då det var roligt att läsa det jag skrev.
Men det gick ju uppenbarligen över.

Så därför börjar jag om på nytt, igen.
Jag minns däremot inte riktigt varför jag gjorde det förra gången, men jag skulle gissa på att anledningen var ungefär densamma.

Förhoppningsvis så kommer allt verka mycke mer underhållande, och inte alls lika intetsägande.
Vi ser hur länge det håller i sig, men blir jag gnällig och mystisk igen så är det bara att framföra klagomål (inte för att jag lär ta åt mig, eller något åt det heller).


Hur som helst så ska jag göra mitt bästa för att vara intressant.